Akavas ekonomiskpolitiska riktlinjer

1. Långsiktig ekonomisk politik skapar förutsättningar för välfärd

Ett välfärdssamhälle kan finansieras endast med stark ekonomisk tillväxt och hög sysselsättning. I framtiden kommer den ekonomiska tillväxten att uppstå inom produktion med högt mervärde och särskilt inom tjänstesektorn. Arbetet kommer att förutsätta allt högre utbildade arbetstagare med allt större kompetens. Ett bärande tema under kommande regeringsperioder borde därför vara satsningar på kompetens, utbildning och forskning samt nya innovationer.

Finlands befolkning åldras och befolkningen i arbetsför ålder minskar alltmer under de kommande decennierna. Så många arbetsföra som möjligt borde vara i arbetslivet för att det ska gå att upprätthålla en ekonomisk tillväxtförmåga och finansiera offentliga tjänster. En hög sysselsättningsgrad uppnås genom att skapa rätt incitament för att arbeta, genom att underlätta kombinationen arbete och familjeliv, genom att märkbart öka arbetskraftsinvandring samt genom att främja integration och sysselsättning av invandrare i Finland.

Välfärdssamhället bör utvecklas så att olika generationer upplever det som rättvist. Den offentliga skuldens andel i förhållande till bruttonationalprodukten bör minskas så att vi inte lämnar en orimlig skuldbörda till följande generationer.

Finlands näringslivsstruktur måste utvecklas i en mångsidigare riktning. Delvis kommer det att ske genom kreativ förstörelse i företagsvärlden. Finland måste också göras till en bättre verksamhetsmiljö för utländska företag och experter. Akavas målsättning är att Finland ska bli ett lockande investeringsobjekt och en plats där internationella företag vill förlägga krävande utvecklings- och expertarbete. Företagsstöden borde främja förnyelse.

Kompetens är ett livsvillkor för Finland. Den finländska ekonomins tillväxtförutsättningar borde stärkas genom satsningar på utbildning och kompetens. För att accelerera den hållbara tillväxten behöver vi fler investeringar i kompetens, forskning, produktutveckling, nya idéer och innovationer samt strukturella reformer av välfärdssamhället.

Den finländska ekonomins tillväxtförutsättningar borde stärkas genom satsningar på utbildning och kompetens.

För att förlänga arbetskarriärerna och upprätthålla arbetseffektiviteten behövs arrangemang som stöder arbetsförmågan och arbetshälsan. Satsningar på de anställdas arbetshälsa och välbefinnande förlänger arbetskarriärerna, ökar arbetseffektiviteten och minskar sjukfrånvaron samt invalidpensionerna. Att förebygga marginalisering är en viktig fråga med tanke på sysselsättningen.

Med en hållbar ekonomisk politik skapas grunden för välfärdssamhället

• Med ekonomisk politik försöker man uppnå en balans mellan staten och kommunerna. Den offentliga ekonomin stabiliseras med hög sysselsättning, långa karriärer och resultatrik verksamhet inom den offentliga sektorn.
• Hög sysselsättningsgrad och grad av deltagande möjliggör utveckling av välfärdstjänsterna. Sysselsättningsgraden höjs till 78 procent före år 2027.
• En skattereform som uppmuntrar till arbete genomförs.
• Den offentliga skuldens andel i förhållande till bruttonationalprodukten borde tydligt sänkas så att det finns svängrum i den ekonomiska politiken ifall konjunkturerna försvagas.
• De offentliga utgifterna ökas bara med sådana nya permanenta ökningar som är framtidsinvesteringar.

 

2. Utsikter för samhällsekonomin under den kommande regeringsperioden

I början av 2000-talet var Finland världens mest konkurrenskraftiga land. Staten fick länge högsta möjliga kreditbetyg av samtliga kreditvärderare. Det stod så väl till att man reste hit från andra länder för att lära sig av miraklet Finland. Så är det inte längre. Vi når inte längre den absoluta världstoppen med något sätt att mäta.

Finland bör ha som målsättning att få det bästa kreditbetyget och bli världens mest konkurrenskraftiga land på nytt. Ett tydligt offentligt uttalat mål hjälper att motivera vad man eftersträvar med den ekonomiska och samhälleliga politiken och vilka åtgärder som ska vidtas.

Ekonomins tillväxtförmåga definierar möjligheterna för ökad nationell välfärd och hur snabbt vi kan uppnå sådan. Den sätter också gränserna för storleken på den offentliga sektorn och hur omfattande de offentliga tjänsterna kan vara.

En relevant del av landets konkurrenskraft är dess förmåga att stegra den ekonomiska tillväxten, i synnerhet med ökad produktivitet. Finlands konkurrenskraft har förfallit mest på detta delområde som är det viktigaste. Under slutet av år 2020 har den reella bruttonationalprodukten sjunkit till den nivå som den för första gången låg på redan 13 år tidigare. Eftersom befolkningsmängden under det här tidsintervallet har stigit är den reella bruttonationalprodukten räknad per invånare nu lägre än år 2007.

Finlands konkurrenskraft har förfallit mest på detta delområde som är det viktigaste.

Den ekonomiska tillväxten och ökade produktiviteten lyser med sin frånvaro, även om de grundläggande faktorerna i huvudsak är i sin ordning. Stabila institutioner, en trygg rättsstat, få politiska risker och ett gott utbildningssystem hör fortfarande till Finlands styrkor. Dessa styrkor borde bibehållas samtidigt som svaga sidor stärks.

En ökning av medborgarnas utbildningsnivå har i långa loppet märkbart påskyndat produktivitetsökningen och förändrat arbetsplatsstrukturen i en riktning som starkt betonar kompetens. De framsteg som kan uppnås genom utbildning har redan uppnåtts. Det är mycket oroväckande att den mest utbildade åldersgruppen i Finland är 40–49-åringarna och inte någon yngre åldersgrupp. Utbildningen reformeras hela tiden för att den på nytt under kommande decennier ska kunna bli en resurs som påskyndar produktiviteten.

Utan betydande strukturella förändringar förväntas Finlands ekonomiska tillväxt att permanent förbli långsammare än tidigare. Tillväxtförmågan överskuggas förutom av den svaga produktivitetsutvecklingen också av den åldrande befolkningen.

Finlands befolkningsutveckling kommer under de kommande decennierna att i betydande grad frångå den tidigare utvecklingen. Den förändrade åldersstrukturen kommer i omfattande grad att påverka samhället. Med tanke på nationalekonom är ett centralt problem obalansen mellan arbetsföra och icke-arbetsföra medborgare.

Den förändrade åldersstrukturen kommer i omfattande grad att påverka samhället.

Under de kommande decennierna kommer fler arbetsföra medborgare att gå i pension än det kommer unga ut i arbetslivet i deras ställe. Den arbetsföra befolkningen krymper, men totalbefolkningen ökar fortsättningsvis. Den demografiska försörjningskvoten försvagas eftersom vi i framtiden kommer att ha allt färre arbetsföra medborgare i förhållande till dem som inte är i arbetslivet.

Den krympande arbetsföra befolkningen ställer hårda krav på en höjning av sysselsättningsgraden. När det finns färre människor i arbetsför ålder innebär det att sysselsättningsgraden måste öka för att sysselsättningen ens ska hållas på samma nivå som tidigare. Det är emellertid inte tillräckligt. Sysselsättningsgraden måste höjas mer för att antalet arbetsföra människor ska öka och vi kan dämpa försvagningen av den demografiska försörjningskvoten. Målsättningen är till en början en sysselsättningsgrad på 75 procent och därefter 78 procent, vilket kräver uppskattningsvis 170 000–180 000 nya arbetsplatser före utgången av år 2027.

Konkurrenskraften eller avsaknaden av konkurrenskraft är relevant för landets kreditbetyg. En konkurrenskraftig ekonomi med god tillväxtförmåga inbringar sannolikt större skatteinkomster. Dess offentliga ekonomi är i bättre skick och därför är dess skuldskötselförmåga och kreditbetyg goda.

Finlands offentliga ekonomi var efter finanskrisen inte redo för en ny kris. Redan före coronaviruspandemin uppskattades den offentliga ekonomins hållbarhetsgap till ungefär 4 procent av bruttonationalproduktens värde. Statens finanser har haft ett underskott under 12 år i rad, de kommunala finanserna i 20 år. Skötseln av pandemin ökar underskottet i statens finanser till en ny hög nivå och BNP-andelen av den offentliga skulden stiger enligt Finansministeriets prognos till 75 procent år 2025. På grund av det långvariga underskottet som nu ökat ytterligare finns det skäl att fundera på om den offentliga sektorns uppgifter är korrekt dimensionerade i förhållande till den samhällsekonomiska bärkraften.

 Det finns skäl att fundera på om den offentliga sektorns uppgifter är korrekt dimensionerade i förhållande till den samhällsekonomiska bärkraften.

Figur 1: Den offentliga sektorns bruttoskuld

 

Figur 2: Befolkningens åldersstruktur 1970–2070

Figur 3: Demografisk försörjningskvot

 

3. Utveckling av EU:s ekonomiska politik

Beslut om EU:s ekonomiska riktlinjer fattas i exceptionella förhållanden. Coronakrisen fortsätter och det går inte att förutspå när den kommer att vara över. Rörligheten för arbetstagare och yrkesutövare på den inre marknaden samt en del av servicens fria rörlighet har slutat fungera och brexit har genomförts.

Reglerna för konkurrenspolitiken samt kriterierna för stabilitets- och tillväxtpakten har till flera delar tills vidare lagts på is. Det ser ut som om en del branscher aldrig kommer att återhämta sig helt och hållet medan andra har fått en permanent tillväxtspurt som ett resultat av krisen. Å andra sidan har unionen godkänt en omfattande återhämtningsfond på 750 miljarder euro och en flerårig budget på över en biljon euro för åren 2021–2027. En stor kollaps inom ekonomi och sysselsättning har åtminstone för tillfället förhindrats tack vare stödåtgärderna.

De exceptionella coronaåtgärderna har varit nödvändiga, men redan på medellång sikt krävs det en återgång till EU:s konkurrenspolitiska regler för en hälsosam konkurrensmiljö. Om stödekonomin får fortsätta under en obestämd framtid förvrängs konkurrensen både mellan medlemsstaterna och mellan företagen vilket inte belönar innovationer eller försök att förbättra produktiviteten.

Redan på medellång sikt krävs det en återgång till EU:s konkurrenspolitiska regler för en hälsosam konkurrensmiljö.

Den kraftiga skuldsättningen får inte heller fortsätta för länge. Därför behöver den ekonomiska och monetära unionen en gemensam regelgrund. Det är inte realistiskt att omedelbart återgå till stabilitets- och tillväxtpaktens villkor. Det bör emellertid läggas upp en tydlig plan för hur man ska kunna återgå till villkoren i stabilitets- och tillväxtpakten. För att kunna förbereda sig på kommande kriser förutsätts en stark offentlig ekonomi och fungerande samhällsekonomier. Dessa grundmålsättningar i stabilitets- och tillväxtpakten är nödvändiga också i euroområdet efter corona. Också Europeiska centralbankens starka ställning i skötseln av coronakrisen har varit nödvändig, men avlägsnar inte det obönhörliga faktum att medlemsstaterna borde ägna sig åt långsiktig tillväxt och ekonomiska reformer.

I EU:s fleråriga budget blev ökningen av framtidsinvesteringar såsom forskning och utbildning anspråkslösa i förhållande till förväntningarna och behoven. Konkurrenskraft och nya arbetsplatser är i hög grad avgörande i den globala kompetenskonkurrensen. I de nationella planerna i EU:s återhämtningsfond finns det skäl att i så hög grad som möjligt betona framtidsinvesteringar, såsom betydande forsknings- och innovationsprojekt samt bland annat cirkulär ekonomi som en del av den nödvändiga ”gröna övergången och digitaliseringen”.

I de nationella planerna i EU:s återhämtningsfond finns det skäl att i så hög grad som möjligt betona framtidsinvesteringar.

I samband med den fleråriga budgeten har en diskussion kring unionens finansieringssätt inletts, eftersom det nuvarande systemet som huvudsakligen grundar sig på medlemsstaternas avgifter har lett till en nettomottagare-betalare-diskussion i landskampsanda. Där fördunklas den verkliga nyttan med EU, såsom den inre marknaden, handelspolitiken, dess många program och grundmålsättning. Därför måste samtalet kring nya finansieringsmetoder inledas fördomsfritt och genom att erkänna att det inte ligger i någons intresse att fortsätta med nuvarande system. Det är mot den här bakgrunden man till exempel måste se initiativen på EU-nivå om införandet av en plastavgift och kolgränsskatt.

Akavas ekonomiskpolitiska målsättningar i EU

• Användningen av coronaåterhämtningsfonden måste inriktas på framtidsinvesteringar.
• Den fria rörligheten på den inre marknaden måste möjliggöras så snart som möjligt.
• Planeringen för att återinföra stabilitets- och tillväxtpakten måste inledas.
• Nivån på företagsstöden måste normaliseras så snart som möjligt.

4. Beskattning för att stödja tillväxt och sysselsättning

Att reformera beskattningen är en viktig del av en hållbar ekonomisk politik vars syfte är att stödja ekonomisk tillväxt och sysselsättning som grundar sig på kompetens samt finansiera offentliga tjänster. Reformerna förutsätter ett långsiktigt utvecklingsprogram för skattesystemet och ska sträcka sig över regeringsperioden.

Att reformera beskattningen är en viktig del av en hållbar ekonomisk politik.

Beskattningen av arbete bör utvecklas så att sysselsättningsgraden stiger och ekonomins tillväxtförmåga förbättras. Finland måste närma sig de övriga nordiska länderna i sin inställning till att uppskatta arbete. En jämnare inkomstfördelning borde i högre grad grunda sig på sysselsättning och i lägre grad på inkomstöverföringar och beskattning (se bilaga 2).

Det största problemet med Finlands skattesystem är den stränga progressionen. Marginalskattesatsen, det vill säga skatternas andel av inkomstökningen, är hög redan på relativt låga lönenivåer och stiger sedan snabbt när inkomsterna stiger. Vi bör överge solidaritetsskatter och tilläggsskatter. Den internationella skattekonkurrensen accentuerar de negativa effekterna av beskattningen i Finland, eftersom kapital och människor har större rörlighet än tidigare.

Därför ska en skattereform som stöder sysselsättning och tillväxt vara kostnadsneutral, statiskt betraktad. På längre sikt kommer skatteintäkterna att öka tack vare högre sysselsättning, längre arbetskarriärer och lägre arbetslöshet. Dessa kommer också att bromsa ökningen av offentliga utgifter och minska hållbarhetsgapet genom så kallade dynamiska effekter.

Akavas målsättningar i utvecklingen av beskattningen

• En strukturreform av beskattningen ska genomföras som ett program som sträcker sig över två regeringsperioder. Beskattningen av arbetsinkomster mildras gradvis och på motsvarande sätt skärps miljö- och konsumtionsskatterna. Skattereformen bör vara kostnadsneutral statiskt betraktad. Den totala skattesatsen stiger inte.
• En skild landskapsskatt borde inte tas i bruk.
• Beskattningen av arbetsinkomster borde lindras i alla inkomstklasser så att också marginalskattesatserna sjunker. Den högsta marginalskattesatsen sänks till femtio procent.
• Beskattningen av arbetsinkomster sänks gradvis så att skatten till en början sänks med en procentenhet på samtliga steg av förvärvsinkomstskatteskalan med siktet inställt på EU15-ländernas nivå.
• Höjningen av miljö- och konsumtionsskatterna genomförs exempelvis genom en höjning av mervärdesskattens normalsats med en procentenhet.
• Företags- och företagarbeskattningen bör behandla både kapital- och kompetensintensiva näringar rättvist.
• Programmet för bekämpning av grå ekonomi fortsätter.

 

5. Tillväxtförutsättningarna förbättras med investeringar och genom förnyelse av strukturerna

För regeringsperioden 2023–2027 bör regeringen utarbeta ett antal program som snabbar upp investeringarna i kompetens och forskning, förbättrar arbetsmarknaden, gör den flexiblare och lyfter sysselsättningsgraden till en permanent högre nivå än dagens samt skapar förutsättningar för lönsam tillväxt för företag.

Under regeringsperioden bör man fortsätta med de strukturella reformerna av den sociala tryggheten och servicesystemet för social- och hälsovård. Dessutom borde åtgärder vidtas inom samtliga förvaltningsområden för att stävja klimatförändringen och anpassa sig till den. Naturens mångfald bör skyddas genom en övergång till att använda allt mer förnybara och mindre icke-förnybara naturresurser.

Minskningen av hållbarhetsgapet och finansieringen av nya permanenta utgiftsökningar genomförs genom anpassning, strukturreformer och höjning av sysselsättningsgraden till över 78 procent (se bilaga 4).

Den offentliga ekonomin balanseras med hög sysselsättning, långa karriärer och resultatrik verksamhet inom den offentliga sektorn.

5.1. Sysselsättningsgraden höjs till en permanent högre nivå

Den offentliga ekonomin balanseras med hög sysselsättning, långa karriärer och resultatrik verksamhet inom den offentliga sektorn. Riktade åtgärder behövs för de grupper där sysselsättningsgraden är låg. Dessa är särskilt de personer som endast gått grundskolan och saknar en examen på andra stadiet, invandrare, kvinnor i åldern 25–39 år och över 55 år samt arbetslösa och särskilt de som står utanför arbetskraften. Bland personer med en andra stadiets examen finns det klart högsta antalet arbetslösa.

• Sysselsättningsgraden stiger till 78 procent när sysselsättningsmöjligheterna, möjligheterna till inlärning i arbete och tilläggsutbildning förbättras särskilt för dem med utbildning på grundskolenivå.
• En utökning och utvidgning av hushållsavdraget förbättrar sysselsättningen och minskar den gråa ekonomin.
• För att höja sysselsättningsgraden för unga kvinnor bör familjeledighetssystemet och systemet med hemvårdsstöd reformeras.
• Vi bör öka arbetskraftsinvandringen och den kompetensinriktade invandringen. Integrationen skulle främjas om alla på individnivå hade möjlighet att vid sidan av arbetet utveckla sina färdigheter i finska och/eller svenska. Språkstudier under arbetstid borde möjliggöras på ett sätt som gynnar både invandrarna och deras arbetsgivare.
• En del invandrare upplever att det är svårt att integreras på arbetsmarknaden. Färdigheter i finska eller svenska förbättrar markant deras sysselsättningsmöjligheter. Invandrare i arbetsför ålder borde dessutom skaffa sig åtminstone en yrkesutbildning.
• Rörligheten på arbetsmarknaden förbättras genom en förnyelse av bostadspolitiken.
• Företagsstödsystemet förnyas så att det gynnar ökningen av antalet jobb som producerar stort mervärde, kräver kompetens och är välbetalda. Företagsstöd ska riktas så att det stöttar förnyelse i stället för att bevara gammalt.
• Ett systematiskt program för utveckling av fortlöpande kompetens ökar sysselsättningen.

5.2. Större satsningar på kompetens och innovativ verksamhet

Den finländska utbildningsnivån måste höjas på nytt så att de yngsta åldersklasserna åter blir högre utbildade än de äldre åldersklasserna. En ständig utveckling av medborgarnas kompetens är en viktig del av helhetsutvecklingen av kompetensnivån.

Satsningar ska göras på finansiering av utbildning samt utbildningens kvalitet och innehåll. Det är viktigt att studietiderna hålls rimligt långa samt att de studerande utexamineras och sysselsätts inom områden som motsvarar deras utbildning.

Finland borde utarbeta en kompetensvision och -strategi för att utveckla utbildnings- och forskningssystemet samt för kompetensutveckling under arbetskarriären. Finansieringen höjs ändamålsenligt genom ett program som sträcker sig över två valperioder.

FUI-investeringarnas andel av BNP höjs med 4 procent före år 2030, i enlighet med regeringsprogrammet. För att nå målsättningen förutsätts en märkbar investeringstillväxt samt att företag, högutbildade och staten samarbetar med varandra.

Starka satsningar på innovationsverksamhet görs genom en ökning av FUI-incitament och innovationsstöd för företag och genom att förbättra högskolefinansieringen.

 

5.3. Den sociala tryggheten förnyas i mer uppmuntrande riktning

Kommittén för social trygghet ska avge en mellanrapport år 2023 och ge förslag på hur den sociala tryggheten kan förnyas före år 2027. Den sociala tryggheten borde förnyas i en mer uppmuntrande riktning och så den i högre grad sporrar till sysselsättning och arbete. Socialskyddet borde garantera tillräcklig inkomst vid avbrott i arbete, främja snabb återgång till arbete och uppmuntra till aktivitet. Det ska också möjliggöra byte av arbetsformer utan att någon missgynnas.

Familjeledighetssystemet förnyas så att det ger män och kvinnor jämbördiga möjligheter att skapa en bra och givande arbetskarriär och jämnare dela på familjeansvaret. Den sociala tryggheten och den sociala servicen utvecklas i som helhet. Kostnaderna som familjeledigheterna ger upphov till delas jämnare mellan arbetsgivarna än i dagsläget.

5.4. Samhälleliga förändringsfaktorer förutses

Det finns framtida risker, hot och möjligheter knutna till den samhälleliga utvecklingen och dessa bör man förbereda sig på och investera i med framförhållning. Förändringsfaktorerna har bland annat att göra med klimatförändringen, en kolneutral framtid, digitaliseringen, den cirkulära ekonomin och övriga nya ekonomiska former samt den interna och externa säkerheten.

• Att dämpa klimatförändringen och anpassa sig till den förutsätter en nationell plan som omfattar samtliga förvaltningsområden. I den beskrivs hur övergången till ett kolneutralt samhälle ska gå till, hur man ska reducera de skadliga följderna av klimatförändringen och hur man agerar i klimatfrågor på ett rättvist sätt.
• Den teknologiska utvecklingen är en möjlighet för Finland att förbättra sin produktivitet och öka företagens värdeskapande verksamhet. För att utveckla en digital verksamhetsmiljö måste man utveckla helhetssäkerheten för servicen i informationssamhället.
• En förbättring av den interna och externa säkerheten förutsätter mer samarbete mellan myndigheter och yrkesgrupper, strukturella reformer och nya resurser för det praktiska arbetet.
• Att granska och stärka cybersäkerheten är en viktig del av att stärka helhetssäkerheten.

 

Bilaga 1 Skattebetalarnas och de betalda inkomstskatternas* fördelning enligt inkomstklass

 

 

Bilaga 2 Statiska effekter på utfallet vid förändrade skattegrunder, miljoner euro (Finansministeriets prognos)

 

Bilaga 3 Finansministeriets uppskattning av olika faktorers effekt på hållbarhetsgapet

 

Bilaga 4 Budgetens utgifter enligt COFOG-klassificeringen 2019