– Den lagstiftning som föreslås har utformats för att rubba balansen på arbetsmarknaden och öka arbetsgivarnas möjligheter att ensidigt diktera villkoren. Lagförslaget förbättrar inte arbetsfreden och organisationerna godkänner inte ändringarna.
Rätten till stridsåtgärder är en grundläggande och mänsklig rättighet som tryggas i grundlagen och människorättsavtal, och det finns strikta kriterier för hur den kan begränsas. Organisationerna anser att det inte finns något verkligt behov av inskränkningar – och därför finns det inte heller sådana nödvändiga skäl som krävs för inskränkningar i de grundläggande fri- och rättigheterna.
Regeringen och arbetsgivarna ifrågasätter till exempel att Internationella arbetsorganisationen ILO:s konventioner är bindande och hävdar att de föreslagna ändringarna inte ingriper i det centrala innehållet i rätten till stridsåtgärder.
– Genom att begränsa rätten till politiska stridsåtgärder begränsar man samtidigt arbetstagarnas yttrande- och åsiktsfrihet. På det här sättet inkräktar man på de grundläggande fri- och rättigheterna. En begränsning av sympatiåtgärder påverkar å sin sida hurdan effekt stridsåtgärderna har och därigenom påverkas rätten att påverka sina arbetsvillkor för arbetstagarsidan i den huvudsakliga konflikten, betonar organisationerna.
Att utvidga anmälningsskyldigheten till politiska stridsåtgärder och sympatiåtgärder leder till att det tar längre tid att ordna sådana åtgärder och det kan medföra att det tar längre tid att lösa arbetskonflikten. Om man begränsar politiska arbetsnedläggelser till 24 timmar leder det till att det inte lönar sig att använda lindrigare metoder om man på det sättet förlorar sin rätt att i fortsättningen protestera mot försämringar av arbets- och sociallagstiftningen.
Lagändringarna som gäller påföljderna vid arbetskonflikter bryter mot den helhet som slås fast i lagen om kollektivavtal och ökar obalansen mellan parterna på arbetsmarknaden. Till exempel höjs strejkböterna kraftigt, men påföljderna när arbetsgivarna bryter mot kollektivavtalen höjs inte.
Organisationerna anser att det är helt orimligt att ställa enskilda arbetstagare till svars för stridsåtgärder som strider mot fredsplikten.
– Ansvaret för eventuella åtgärder som strider mot fredsplikten ska också i fortsättningen endast riktas mot organisationerna, förutsätter FFC, Akava och STTK.
Också konsekvenserna av lagförslaget har enligt organisationerna bedömts bristfälligt.
FFC, Akava och STTK betonar att det inte går att främja arbetsfred genom att begränsa strejkrätten.
– I de övriga nordiska länderna finns det en gemensam syn på arbetsmarknadssystemets grundläggande struktur, och den synen stöds genom lagstiftning och institutionellt samarbete. Genom regleringen av arbetsmarknaden strävar man efter balans och långsiktighet. Ur företagens och arbetstagarnas perspektiv leder en polariserad arbetsmarknad, som fungerar enligt de politiska konjunkturerna, till osäkerhet. Om man ingriper så här kraftigt i arbetstagarnas ställning och rättigheter i Finland kommer det att leda till mer turbulens än arbetsfred.
