En bättre ställning för företagare och självsysselsatta

Akavas mål är att höja sysselsättningsgraden till 75 procent. Det här förutsätter många olika åtgärder, också mera företagande. Den röda tråden i vår företagspolitiska intressebevakning är att främja förutsättningarna för företagande som huvudsyssla och bisyssla och för självsysselsättning genom att utveckla beskattningen, utbildningspolitiken och den sociala tryggheten.

4.6.2019

1.  Inledning

Akavas mål är att höja sysselsättningsgraden till 75 procent. Det här förutsätter många olika åtgärder, också mera företagande. Den röda tråden i vår företagspolitiska intressebevakning är att främja förutsättningarna för företagande som huvudsyssla och bisyssla och för självsysselsättning genom att utveckla beskattningen, utbildningspolitiken och den sociala tryggheten. Allt detta påverkar beredskapen att bli företagare och i vilken mån det upplevs löna sig. Ur Akavas perspektiv är allt arbete och all flit värd att understödas och uppmuntras.

Vi är medvetna om arbetslivets mångfald, de olika formerna av arbete och den pågående omvälvningen. Rörligheten mellan anställning, självsysselsättning och företagande är redan nu en del av vardagen. Enligt Statistikcentralen var antalet företagare 270 000 och antalet ensamföretagare 177 000 år 2015. Antalet deltidsanställda och självsysselsatta ökar. I början av 2000-talet fanns cirka 120 000 självsysselsatta, och år 2015 var antalet redan 157 000. Antalet självsysselsatta som avlagt en examen på högre nivå var i början av årtusendet 33 000 och 15 år senare 59 000. Andelen högutbildade av alla självsysselsatta har ökat från 28 procent till 37 procent på 15 år.

Orsaken är att olika fenomen som anknyter till arbetslivet ökar och blir vanligare – det atypiska blir typiskt. I arbetslivet eftersträvas flexibilitet till exempel genom inhyrd arbetskraft, nollarbetsavtal, deltidsarbete på eget initiativ, så kallat lättföretagande och utnyttjande av arbets- och faktureringsandelslag, företagande som bisyssla, molnarbete, självsysselsättning och arbete som beställs på uppdragsbasis bland annat på grund av att arbetsuppgifter lagts ut.

Löntagarrörelsen har fortfarande en viktig uppgift i att utveckla och övervaka spelreglerna i arbetslivet. Vi befinner oss i en brytningsperiod där det är viktigt att säkerställa ett tillräckligt skydd för den som utför arbetet.  Den nuvarande arbetslagstiftningen har inte hängt med, utan utgår fortsättningsvis i hög grad från att människor antingen är anställda eller företagare. Det behövs ingen tredje kategori för självsysselsatta, men problemen bör åtgärdas.

Förutsättningarna för företagande kan förbättras på flera plan. Den näringspolitiska intressebevakningen fokuserar till exempel på en investerings- och innovationspolitik som stöder tillväxten, på digitalisering och på finansiering, medan företagspolitiken på gräsrotsnivå betonar frågor som berör företagarens vardag, försörjning, företagshälsovård, arbete som läggs ut, plattformsarbete samt beskattning.

Det här dokumentet fokuserar på mikroföretagare (1–9 anställda, en omsättning på högst 2 miljoner euro per år) och på självsysselsatta, företagare i bisyssla samt faktorer som påverkar deras ställning. Med självsysselsatta avses Statistikcentralens begreppsdefinition som omfattar ensamföretagare, yrkesutövare, frilansare och stipendiater. Begreppet täcker olika former av arbete som karaktäriseras av ett företagsmässigt sätt att arbeta.

2.  Riktlinjer och åtgärdsförslag i Akavas bevakning av företagarnas och de självsysselsattas intressen

 

2.1 Den sociala tryggheten för företagare och självsysselsatta förbättras

Parallellt och alternerande företagar- och lönearbete har ökat betydligt, och antalet självsysselsatta har nästan fördubblats sedan början av 2000-talet. Begreppet ”arbetsinkomsttagare” beskriver verkligheten bättre än indelningen i löntagare och företagarinkomst.

I dag kan en person försäkra sig mot arbetslöshet på basis av antingen löneinkomster eller företagarinkomster. Det här kan leda till att en ensamföretagare, frilansare, självsysselsatt eller stipendiat som blir arbetslös hamnar helt utanför utkomstskyddet för arbetslösa. Akava har föreslagit en modell med en kombinationsförsäkring där det arbete som utförts som löntagare, företagare eller på uppdragsbasis samtidigt räknas in i arbetsvillkoret för arbetslöshetsförsäkringen.

Finansieringen av utkomstskyddet för arbetslösa löntagare och företagare baserar sig på olika principer. Förtjänstdelen finansieras för löntagare genom arbetslöshetsförsäkringsavgifterna och arbetslöshetskassans medlemsavgifter. För företagare finansieras förtjänstdelen genom arbetslöshetskassans medlemsavgift. I båda fallen finansierar staten den andel som motsvarar grunddagpenningen.

Företagarens pensionsskydd bestäms enligt lagen om pension för företagare (FöPL). Till innehållet motsvarar företagarnas pensionsskydd löntagarnas pensionsskydd. Pensionen bestäms enligt den uppskattade arbetsinkomst som företagaren anmält och som är minst 7645,19 euro per år (år 2017). Arbetsinkomsten enligt FöPL ska motsvara företagarens arbetsinsats och därmed den konkreta lön som skulle betalas till en person för arbetet i fråga. Samma fastställda arbetsinkomst utgör också grunden för företagarens hela sociala trygghet, dvs. de övriga sociala förmånerna: arbetslöshetsersättningen, föräldradagpenningen och sjukdagpenningen.

Nivån på FöPL-avgiften motsvarar nivån på den genomsnittliga ArPL-avgiften. Staten finansierar årligen den del av företagarpensionen som försäkringsavgifterna inte täcker. Till exempel år 2014 var statens andel 67 miljoner euro, vilket motsvarar cirka sex procent av utgifterna. Företagarpensionssystemet inkluderar ingen fondering.

Den arbetsinkomst som företagaren anmäler är dock ofta lägre än de verkliga arbetsinkomsterna. Att företagare underförsäkrar sig beror på att de upplever FöPL-avgifterna som höga och har bristfälliga kunskaper om hur försäkringen påverkar den övriga sociala tryggheten, om sin framtida pensionsnivå och om sina möjligheter till flexibla FöPL-pensionslösningar. På lång sikt är underförsäkringen problematisk eftersom den minskar företagarens pension och andra förmåner. Helheten bör utvärderas för att säkerställa en tillräcklig nivå på den sociala tryggheten.

Akava har som mål att den sociala tryggheten för ensamföretagare och självsysselsatta bättre ska motsvara nivån på löntagarnas sociala trygghet och att situationer där människor faller utanför skyddsnätet ska förebyggas.

Åtgärdsförslag

  • Utkomstskyddet för arbetslösa reformeras genom att utveckla en kombinationsför-säkring.
  • Möjligheten att begränsa självrisken för företagarnas sjukdagpenning till dagen för insjuknandet och att sköta finansieringen företagarna emellan utreds.
  • Företagardefinitionen förtydligas och förenhetligas i den offentliga förvaltningen och i lagstiftningen. Företagarens familjemedlemmar som inte är delägare i företaget stryks ur företagardefinitionen i anslutning till utkomstskyddet för arbetslösa.

2.2    Företagande som bisyssla underlättas

Vid sidan av lönearbetet eller pensionen har allt fler ett företag eller en firma genom vilken de kan förverkliga sig själva i någon bransch eller testa en affärsidé på ett mera riskfritt sätt i egenskap av företagare i bisyssla. För den som planerar att bli företagare i bisyssla lönar det sig att reda ut hur det påverkar bland annat beskattningen, de sociala förmånerna och utkomstskyddet för arbetslösa. Också den som är företagare i bisyssla ska teckna en FöPL-försäkring om den uppskattade årliga FöPL-arbetsinkomsten är minst 7645,19 euro (år 2017) och om företagsverksamheten pågått i minst fyra månader.

Vid ingången av år 2016 utvidgades företagardefinitionen vad gäller utkomstskyddet för arbetslösa. Som företagare betraktas i fortsättningen även personer som inte är skyldiga att teckna en pensionsförsäkring enligt lagen om pension för företagare eller lagen om pension för lantbruksföretagare (FöPL, LFöPL). Lagändringen försämrar inte utkomstskyddet för någon arbetslös och påverkar inte bedömningen av företagandets karaktär som huvudsyssla eller bisyssla. Även om en person betraktas som företagare ändras inte rätten till dagpenning för eget arbete som utgör en bisyssla.

I nuläget avgör TE-byråerna om en person är företagare i bisyssla eller i huvudsyssla när det gäller utkomstskyddet för arbetslösa. En företagare i bisyssla har rätt till jämkad arbetslöshetsdagpenning. Arbets- och näringsministeriet har meddelat skriftliga anvisningar, men TE-byråernas tolkningar varierar. Beslutet grundar sig alltid på TE-byråns arbetskraftspolitiska helhetsbedömning som beaktar alla utredningar om den arbetsinsats verksamheten kräver. Det avgörande är inte inkomsterna från företagsverksamheten, utan vilken arbetsmängd företagsverksamheten kräver, dvs. om den utgör ett hinder för att ta emot ett heltidsarbete. TE-byråns arbetskraftspolitiska utlåtande lämnas till arbetslöshetskassan.

Akavas mål är att företagare på olika håll i Finland ska behandlas lika när företagandets karaktär som huvudsyssla eller bisyssla fastställs. I helhetsbedömningen ska man övergå till en inkomstbaserad bedömning, vilket minskar osäkerheten vid beviljandet av förmånen. Akava har också som mål att det ska bli lättare för arbetslösa att inleda företagsverksamhet som bisyssla.

Åtgärdsförslag

  • Företagsverksamhetens inverkan på rätten till utkomstskydd för arbetslösa utvecklas så att den blir mera sporrande ur den arbetssökandes synvinkel, genom att företagsverksamhet som inletts under en period av arbetslöshet betraktas som bisyssla och rätten till jämkad arbetslöshetsförmån kvarstår under de första fyra månaderna. Därefter genomförs bedömningen av huruvida företagsverksamheten betraktas som bisyssla eller huvudsyssla.
  • Den arbetskraftspolitiska bedömningen av företagandet som bisyssla ändras så att avgörandet i första hand grundar sig på inkomsten och på att verksamheten inte utgör något hinder för att ta emot heltidsarbete.
  • Bedömningen av huruvida företagsverksamheten bedrivs som huvudsyssla eller som bisyssla förenklas och görs mer förutsägbar. Bedömningen överförs från TE-byrån till förmånsbetalaren.

2.3    Företagarnas välbefinnande i arbetet förbättras

För företagare är det frivilligt att ordna egen företagshälsovård. Särskilt i inledningsskedet är företagarens ekonomiska resurser knappa, och främjandet av det egna välbefinnandet i arbetet har inte högsta prioritet. En betydande andel av företagarna och särskilt av ensamföretagarna har inte ordnat någon egen företagshälsovård trots att FPA ersätter 50–60 procent av kostnaderna med vissa begränsningar.

Arbetspensionsförsäkringsbolaget Varma lät göra en enkät bland sina företagarkunder år 2009 som visade att endast 25 % av företagarna omfattades av företagshälsovården. Av ensamföretagarna saknade hela 90 procent företagshälsovård. Av de företagare som var arbetsgivare hade två tredjedelar ordnat sin företagshälsovård.

Problemet är de höga priserna för färdiga, omfattande paket som producenterna av företagshälsovårdstjänster erbjuder. För en företagare kan det vara förnuftigare att teckna en privat sjukförsäkring eller olycksfallsförsäkring eller att i första hand använda sig av hälsovårdscentralen. Tjänsteproducenterna bör beakta det här och skräddarsy tjänster som motsvarar företagarens behov i stället för att erbjuda färdiga paket. På det här sättet blir tjänsten inte för dyr.

Akavas mål är att alla ensamföretagare ska omfattas av företagshälsovården.

Åtgärdsförslag

  • Ensamföretagarnas behov gällande företagshälsovårdstjänster och välbefinnande i arbetet utreds.
  • Företagarnas kunskaper om att skaffa företagshälsovård och om arbetarskydd förbättras.

 

2.4    Begränsningar i konkurrenslagstiftningen och kollektiv intressebevakning för att förbättra de självsysselsattas ställning

Den gällande konkurrenslagstiftningen möjliggör inte kollektiv intressebevakning för självsysselsatta. Det här innebär en ojämn förhandlingssituation till exempel mellan uppdragsgivaren och den som utför arbetet. Följden är snedvridna anbudsförfaranden när det gäller priset och vad som utgör en skälig ersättningsnivå som motsvarar kompetensen. Självsysselsatta som är beroende av sin uppdragsgivare har ofta mycket dåliga möjligheter att förhandla om sina arvoden.

Det är också motiverat att utreda de självsysselsattas rätt att få rådgivning, bland annat lönerekommendationer, från fackförbunden i ljuset av konkurrenslagstiftningen, och om sådana rekommendationer kan tolkas som kartellavtal mellan näringsidkare. ETUC utreder frågan på europeisk nivå.

Akavas mål är en konkurrenslagstiftning som ger självsysselsatta rätt till kollektiv facklig, ekonomisk och social intressebevakning.

Åtgärdsförslag

  • Konkurrenslagstiftningen ändras så att den möjliggör kollektiv intressebevakning i olika former för ensamföretagare och självsysselsatta.
  • Lagstiftningen om avtal om konkurrensförbud ses över och ändras vid behov så att den inte utgör något hinder för företagande och självsysselsättning.

2.5 Plattformsekonomins utmaningar och möjligheter för ensamföretagare

Delningsekonomin är inget nytt fenomen. Delning och utbyte av resurser och arbete har alltid förekommit. Den digitala omvälvningen underlättar detta och förändrar sättet att utföra och leda arbete, utnyttja arbetskraft och erbjuda arbetsinsatser.

Delningsekonomin medför så kallat molnarbete och förmedling av molnarbetare. Med molnarbete avses arbete som utförs via olika digitala plattformar, då man också talar om plattformsekonomi. Plattformsekonomin ökar antalet personer som arbetar självständigt i uppdragsförhållanden. Arbetstagarna bidrar själva till utvecklingen eftersom särskilt de högst kvalificerade inte nödvändigtvis längre går med på fasta anställningar, utan konkurrensutsätter sina resurser, sin kompetens och sin tid.

Molnarbete kännetecknas av att en serviceplattform eller ett faktureringsandelslag mot ett arvode sköter det administrativa arbetet och betalar personen den ersättning eller ”lön” som faktureras av uppdragsgivaren för arbetet. I allmänhet är det personen själv som skaffar, avtalar om och utför arbetet.

Plattformsekonomin medför förtjänstmöjligheter men också problem. Det behövs en åtskillnad mellan plattformar som skapar nytt arbete och plattformar som förmedlar arbete som annars skulle utföras av anställda.

Arbete på uppdragsbasis kan leda till situationer där definitionen av arbetsförhållandet är oklar. I nuläget är en plattformsbaserad arbetsgivare ingen arbetsgivare enligt arbetsavtalslagen. Det är alltså inte fråga om en anställning och inte heller om inhyrd arbetskraft. Det här kan leda till att den som utför arbetet inte har rätt till inkomstrelaterat utkomstskydd för arbetslösa då ingen anställning enligt arbetslagstiftningen existerar, arbetstiden inte följs upp, inget stöd ges för uppdatering av kompetensen och företagshälsovård och arbetarskydd saknas.

 

Arbete via plattformar kräver att bland annat följande frågor reds ut och avgörs:

  • Är plattformen en möjlighet att kringgå arbetsgivarskyldigheter och skatter?
  • När är plattformen arbetsgivare och när är den som utför arbetet företagare, när anställd?
  • Hur fungerar konsumentskyddet i plattformsekonomin?
  • Hur säkerställs den sociala tryggheten och företagshälsovården för molnarbetare och personer i uppdragsförhållanden?
  • Vem bestämmer ersättningen för arbetet?
  • Hur beaktas konsult- och produktansvaret i samband med arbetsprestationen?
  • Kringgås upphovsrätter?

Akavas mål är att arbetstagarens och arbetsgivarens ställning, rättigheter och skyldigheter ska vara tydliga när arbetet utförs via en plattform.

Åtgärdsförslag

  • På nationell nivå klarläggs när kännetecknen för en anställning uppfylls i plattformsekonomin och hur parternas ansvar, skyldigheter och rättigheter iakttas.
  • Tillgången till företagshälsovård och social trygghet för dem som arbetar via plattformar säkerställs.

2.6 Beskattningen av företagare utvecklas

Nya arbetsplatser uppstår i små och medelstora företag. Nästan 99 procent av alla företag i Finland sysselsätter under 50 personer. Största delen, hela 95 procent (Statistikcentralen 2015), är mikroföretag. Cirka 66 procent är ensamföretagare. Sysselsättningen bör höjas och företagandet uppmuntras genom samtidiga åtgärder och verksamhetsförutsättningarna för dessa mikroföretag och småföretag förbättras.

För företagaren utgör beskattningen en helhet där inkomsterna påverkas av samfundsskatten, kapitalskatten och inkomstskatten. Företagaren bär risken för sin företagsverksamhet, vilket också bör återspeglas i företagarens inkomster. För de flesta företagare är inkomstskatten den viktigaste skatteformen, och en sänkt inkomstbeskattning stöder därför företagandet. Skillnaden i beskattningen av kapital- och löneinkomster bör i första hand minskas genom att sänka inkomstbeskattningen.

Företagare kan ansöka om skattelättnad då näringsverksamhetens omsättning är 10 000–30 000 euro per år. Den nuvarande låga gränsen för mervärdesskattelättnad är ett incitament för företagen att hålla sin verksamhet småskalig. Samtidigt motverkar den minskade administrativa bördan (år 2010 fick små företag rätt att deklarera moms en gång per år i stället för en gång per månad) anhopningen av företag uttryckligen under momsgränsen.

Akavas mål är att ensamföretagare och mikroföretagare ska ha möjlighet att stabilisera sin företagsverksamhet och att den totala beskattningen av företagare i första hand ska lättas upp genom inkomstbeskattningen.

Åtgärdsförslag

  • Den totala beskattningen av företagare sänks i första hand genom inkomstbeskattningen.
  • Den övre gränsen för mervärdesskattelättnad höjs för att stödja företagandet och självsysselsättningen. Mervärdesskatteskyldigheten ses över som helhet med tanke på främjandet av sysselsättningen och företagandet.
  • Skatteincitament införs för små och medelstora företag för att stödja de sysselsättande företagens verksamhet, tillväxt och investeringar.

2.7 Social- och hälsovårdsreformen medför möjligheter för företagare och självsysselsatta

Det centrala målet med strukturreformen inom de offentliga tjänsterna, bland annat social- och hälsovården, är att främja kundernas valfrihet och en likvärdig service för alla.

Reformen grundar sig på en fungerande servicehelhet som inkluderar den offentliga sektorn, privata sektorn och tredje sektorn. De högutbildade experternas företagsverksamhet utgör en väsentlig del av den privata sektorn bland annat inom social- och hälsovården.

Ett särdrag i företagsverksamheten inom social- och hälsovården är de långa upphandlingsperioderna, som innebär att företagaren är tvungen att bestämma ett pris för sin produkt till och med för flera år framåt. Det här är en utmaning för företagsverksamheten. Konkurrensutsättningen bör tillämpa kvalitetskriterier som beaktar (kompletterande) utbildning och arbetserfarenhet.

Den nya upphandlingslagen ger ensam- och småföretagare bättre möjligheter att delta i offentliga upphandlingar eftersom den tillåter att stora upphandlingar delas upp i mindre delar och kvaliteten betonas starkare.

Intressebevakningen för företagare och självsysselsatta inom social- och hälsovården bör effektiveras i beredningen av social- och hälsovårdsreformen. Valfriheten, bolagiseringen och konkurrensen inom social- och hälsovården samt rådgivningen i anslutning till dessa är centrala frågor även på fackförbundens dagordning.

Akava vill främja valfrihetslagstiftningen och anser att det är viktigt att kunderna kan byta tjänsteproducent på basis av tjänsternas kvalitet särskilt när det gäller social- och hälsovårdstjänster på basnivå. Det här förbättrar konkurrensen och kvaliteten och effektiviserar marknaden för tjänster. Det måste gå att förhindra uppkomsten av regionala eller riksomfattande monopol.

Akavas mål är att säkerställa yrkesutövarnas och mikroföretagarnas möjlighet att delta i produktionen av offentliga tjänster. Utgångspunkten i utvecklingen av tjänsteproduktionen bör vara att skapa en konkurrensutsatt marknad och ett regionalt balanserat tjänsteutbud. Valfriheten bör genomföras på ett sådant sätt att olika och olika stora tjänsteproducenter så mångsidigt som möjligt kan delta i produktionen av tjänsterna. Villkoren för att producera tjänster bör vara sådana att mikroföretagare och yrkesutövare har realistiska möjligheter att bli tjänsteproducenter.

Förvaringen av journalhandlingar, såväl arkivering i pappersform som elektronisk arkivering, är en viktig fråga för mikroföretagare. En företagare eller yrkesutövare i den privata sektorn är enligt lag registeransvarig för uppgifterna om sina patienter. Denna ställning medför ett juridiskt ansvar bland annat för att patientuppgifterna förvaras på ett datasäkert sätt.

Lagen föreskriver inte om förvaringen av journalhandlingar när företagarens verksamhet upphör. Även tillsynsmyndigheterna saknar anvisningar i frågan. Den som upphört med sin verksamhet är dock skyldig att se till att journalhandlingarna även i fortsättningen förvaras på ett datasäkert sätt och att inga utomstående får tillgång till dem. Samma skyldighet gäller företagarens arvingar.

Som bäst övergår de första mikroföretagarna till elektronisk arkivering. Mikroföretagarnas anslutning till Kanta-tjänsten och elektronisk registrering (patientdatasystem) bör stödas samtidigt som lagstiftningen om arkivering i pappersform bör uppdateras. Kostnaderna för Kanta-tjänsten och den elektroniska registreringen samt tidsplanen för övergången och de investeringar den kräver bör beaktas för att de inte ska bli en oskälig börda för mikroföretagarna.

Akavas mål är att förvaringen och arkiveringen av journalhandlingar ska säkerställas efter att företagsverksamheten upphört. Samtidigt bör även motsvarande frågor som uppkommer i andra branscher uppmärksammas, till exempel vissa sekretessbestämmelser och förpliktelser som är jämförbara med förpliktelserna om förvaring av journalhandlingar.

Åtgärdsförslag

  • Ensamföretagare och små och medelstora producenter i offentliga sektorn, privata sektorn och tredje sektorn garanteras lika möjligheter att producera offentligt finansierade välfärds- och sakkunnigtjänster och företagarna garanteras sin självständiga status oavsett verksamhetsmiljö.
  • Lagen definierar tydligt vem eller vilka som är skyldiga att ta emot och förvara journalhandlingar från tjänsteproducenter och yrkesutövare inom den privata hälso- och sjukvården som avslutat sin verksamhet.

2.8  Företagarfärdigheterna bör stärkas

Det behövs mera företagande, men tröskeln till att bli företagare är hög. Företagande kräver gedigen yrkeskunskap och en bra affärsidé, men också en förmåga att uthärda osäkerhet och risker. Företagandet är ett arbete men också en livsstil.

För en expert som grundar ett företag är den egna expertisen samt utvecklingen och marknadsföringen av den centrala frågor för företagets framgång. Förutom affärskunnande behövs också annan kompetens, såsom kommunikationsförmåga, försäljnings- och marknadsföringsfärdigheter och förmåga att nätverka. En ensamföretagare behöver inte kunna allt. Det viktiga är att förstå vikten av och kunna bygga upp ett nätverk av experter inom olika områden som tillsammans uppfyller de krav som ställs av kunder och uppdrag.

Akavas mål är att högskolorna ska se företagandet ur ett bredare perspektiv än enbart som kunskap om hur man grundar och leder ett företag. Företagarfärdigheter och en entreprenöriell ansats stärks på alla plan och i alla branscher.

 

Åtgärdsförslag

  • Företagarfärdigheterna stärks bland elever i den grundläggande utbildningen och studerande på andra stadiet.
  • Vid högskolorna erbjuds företagarstudier och företagarfärdigheter inom ramen för alla utbildningsprogram som fakultets- och ämnesövergripande helheter samt som en del av fortbildningen och specialiseringen.
  • Försäljnings- och marknadsföringskompetens, kommunikationsfärdigheter och förmågan att organisera sitt eget arbete uppmärksammas mer under studierna både på högskolenivå och som en del av arbetskraftstjänsterna (Tillväxttjänsterna).
  • Fler företagskuvöser inrättas vid yrkeshögskolor och universitet och den externa finansieringen av dem utökas.

3.  Sammandrag av åtgärdsförslagen

  • Utkomstskyddet för arbetslösa reformeras genom att utveckla en kombinationsför-säkring.
  • Möjligheten att begränsa självrisken för företagarnas sjukdagpenning till dagen för insjuknandet och att sköta finansieringen företagarna emellan utreds.
  • Företagardefinitionen förtydligas och förenhetligas i den offentliga förvaltningen och i lagstiftningen. Företagarens familjemedlemmar som inte är delägare i företaget stryks ur företagardefinitionen i anslutning till utkomstskyddet för arbetslösa.
  • Företagsverksamhetens inverkan på rätten till utkomstskydd för arbetslösa utvecklas så att den blir mera sporrande ur den arbetssökandes synvinkel, genom att företagsverksamhet som inletts under en period av arbetslöshet betraktas som bisyssla och rätten till jämkad arbetslöshetsförmån kvarstår under de första fyra månaderna. Därefter genomförs bedömningen av huruvida företagsverksamheten betraktas som bisyssla eller huvudsyssla.
  • Den arbetskraftspolitiska bedömningen av företagandet som bisyssla ändras så att avgörandet i första hand grundar sig på inkomsten och på att verksamheten inte utgör något hinder för att ta emot heltidsarbete.
  • Bedömningen av huruvida företagsverksamheten bedrivs som huvudsyssla eller som bisyssla förenklas och görs mer förutsägbar. Bedömningen överförs från TE-byrån till förmånsbetalaren.
  • Ensamföretagarnas behov gällande företagshälsovårdstjänster och välbefinnande i arbetet utreds.
  • Företagarnas kunskaper om att skaffa företagshälsovård och om arbetarskydd förbättras.
  • Konkurrenslagstiftningen ändras så att den möjliggör kollektiv intressebevakning i olika former för ensamföretagare och självsysselsatta.
  • Lagstiftningen om avtal om konkurrensförbud ses över och ändras vid behov så att den inte utgör något hinder för företagande och självsysselsättning.
  • På nationell nivå klarläggs när kännetecknen för en anställning uppfylls i plattformsekonomin och hur parternas ansvar, skyldigheter och rättigheter iakttas.
  • Tillgången till företagshälsovård och social trygghet för dem som arbetar via plattformar säkerställs.
  • Den totala beskattningen av företagare sänks i första hand genom inkomstbeskattningen.
  • Den övre gränsen för mervärdesskattelättnad höjs för att stödja företagandet och självsysselsättningen. Mervärdesskatteskyldigheten ses över som helhet med tanke på främjandet av sysselsättningen och företagandet.
  • Skatteincitament införs för små och medelstora företag för att stödja de sysselsättande företagens verksamhet, tillväxt och investeringar.
  • Ensamföretagare och små och medelstora producenter i offentliga sektorn, privata sektorn och tredje sektorn garanteras lika möjligheter att producera offentligt finansierade välfärds- och sakkunnigtjänster och företagarna garanteras sin självständiga status oavsett verksamhetsmiljö.
  • Lagen definierar tydligt vem eller vilka som är skyldiga att ta emot och förvara journalhandlingar från tjänsteproducenter och yrkesutövare inom den privata hälso- och sjukvården som avslutat sin verksamhet.
  • Företagarfärdigheterna stärks bland elever i den grundläggande utbildningen och studerande på andra stadiet.
  • Vid högskolorna erbjuds företagarstudier och företagarfärdigheter inom ramen för alla utbildningsprogram som fakultets- och ämnesövergripande helheter samt som en del av fortbildningen och specialiseringen.
  • Försäljnings- och marknadsföringskompetens, kommunikationsfärdigheter och förmågan att organisera sitt eget arbete uppmärksammas mer under studierna både på högskolenivå och som en del av arbetskraftstjänsterna (Tillväxttjänsterna).
  • Fler företagskuvöser inrättas vid yrkeshögskolor och universitet och den externa finansieringen av dem utökas.